Det här är ett inlägg lånat från Brottsofferbloggen.se
I hem där det förekommer våld finns det ofta djur, men vem tar hand om djuren i de här situationerna?
En vanlig orsak till att kvinnan inte kan lämna ett våldsamt förhållande är katten eller hunden. Kan kanske låta banalt, men jag förstår dem till fullo. Vet man att de kommer att råka riktigt illa ut om man lämnar kvar dem där så ska det mycket till innan man faktiskt går utan att ordna med deras säkerhet också. De gånger jag varit med och hjälpt kvinnor att komma bort från ett våldsamt förhållande så har jag också varit mycket noga med vart vi ska göra av husdjuren. En del städer har kvinnojourer där de är välkomna och då är det ju inte så svårt, men i de städer där man inte får ta med sig hunden eller katten är det desto knepigare.
Att få med sig djuren är dessutom jätteviktigt för barnen. Den här hunden eller katten kanske är deras enda bästa vän i hemmet. Den de anförtror allt och som de kan krama när allt annat stormar kring dem. Att då som barn veta att man lämnat kvar sin bästa vän helt oskyddad i en miljö där de kommer att utsättas för slag, sparkar och ibland också en utdragen död på grund av misshandeln hjälper ingen att må bättre. Djuren har för många varit en stor del av trösten och tryggheten under tiden de levt med misshandel och förnedring, det måste de få fortsätta vara även när man lämnat förhållandet.
Det finns däremot tillfällen då myndigheterna kan hjälpa varandra tack vare att det finns djur med i bilden, men tyvärr så utnyttjas det inte så flitigt. Till exempel så kan en veterinär som misstänker att djuret de behandlar fått sina skador på grund av misshandel göra en orosanmälan till socialtjänsten om de vet att det finns barn i hemmet. Fast det finns en hake med det här och det är att om djuret utsatts för misshandel och fått skador av någon i det egna hemmet så täcker inte försäkringen. Då står valet många gånger mellan att rädda djuret eller vara tvungen att avliva det på grund av att man inte har råd att betala för vården. Här behöver man också se över försäkringsvillkoren för att kunna utnyttja möjligheten till orosanmälningar fullt ut. Likaså kan man från socialtjänstens sida bryta sekretessen om man varit i en familj där man misstänker att djuren inte har det bra och göra en anmälan till Djurskyddet på Länsstyrelsen.
Det är få kommuner i Sverige där veterinärerna, Djurskyddet och socialtjänsten har ett bra och utvecklat samarbete. Något man borde titta närmare på i de flesta kommuner eftersom det skulle kunna spara mycket lidande både för människor och djur. Har försökt få fram siffror på hur ofta man från socialtjänstens sida anmäler till djurskyddet i de fall man varit inkopplade i fall där det förekommer våld i hemmet, men det har varit svårt att få fram eftersom jag möts av oförstående när jag ställt frågan. Det är väl i sig ett svar eftersom det inte finns någon utarbetat rutin där man per automatik anmäler oro för djurens välbefinnande. Det verkar däremot vara något fler som gör orosanmälningar till socialtjänsten i samband med tillsyn av djurärenden, men några siffror har jag inte fått tag i.
Det är synd att kommunerna och Djurskyddet i många län inte har ett mer utvecklat samarbete eftersom det skulle spara så mycket lidande. Jag tror däremot inte att det handlar om nonchalans, utan mer att man inte tänker på möjligheterna att ta hjälp av varandra och därmed har man inte utvecklat bra rutiner för hur samarbetet ska se ut.