”Våldet har ingen färg. Vila i frid Stefan”, stod det på en banderoll. ”Det räcker nu”, stod det på en annan banderoll vid en annan match i Sverige. Fotbollssverige hade enats om att läktarvåldet måste få ett slut.
Min erfarenhet av fotboll består av den gången för länge sedan då jag såg min systerson spela i Valdemarsviks knattelag på fotbollsplanen i Grännäs. Föräldrar från de bägge lagen stod i solskenet och tittade på hur de små knattarna sprang så fort benen bar dem för att komma först till bollen. Det kanske inte var så mycket till lagspel, men energin var det inte något fel på i alla fall.
Nämnda systerson är nu över trettio år så det är inte så ofta jag bevistar fotbollsmatcher.
I helgen fick en fyrabarnsfar sätta livet till när han gick för att se en match. Han kommer aldrig få chansen att heja fram sina barn vid sidan av planen och han kommer framför allt aldrig få chansen att se sina barn växa upp. Fyra barn kommer att få växa upp utan sin far och det för att det fanns supportrar på plats som hellre ägnade sig åt att slåss än att se på matchen som pågick.
Vad som hände är upp till polisen att utreda, likväl vem eller vilka som är skyldiga. Jag läste i tidningen idag att någon häktats på sannolika skäl misstänkt för dråp, men att brottsrubriceringen senare under dagen ändrats till grov misshandel och vållande till annans död. Om det stämmer så stod det i alla fall inte på vilka grunder man gjort den ändringen.
Igår var det match igen. Spelare, ledare och domare bar sorgband för att hedra den döde Djurgårdssupportern. Det hölls en tyst minut och det hölls tal, allt för att visa att läktarvåldet och sporten inte hör ihop. Att människor måste kunna gå och titta på matcher, få heja fram sina favoritlag utan att för den delen riskera livet.
Simon Bank, Aftonbladet, skrev i en text för sju år sedan att ”Huliganer älskar fotboll som en hustrumisshandlare älskar sin fru. Passionerat och våldsamt, skräckslaget och storslaget”. Kanske är det så som han skriver, jag vet inte för jag är för dåligt insatt i sporten. Av den anledningen kan jag inte heller förstå hur dessa våldsamma supportrar kan tro att de hejar fram sitt favoritlag genom att slå ner motståndarlagets supportrar. Den enda strid som borde behövas i det här sammanhanget är den som utspelas på plan. Mellan spelarna och med domare som ser till att de alla kör med schysst spel.
En fyrabarnsfar fick sätta livet till. Jag kommer aldrig kunna förstå hur hans död på något vis skulle kunna heja fram det lag som den skyldige hejade på. Än mindre kommer förmodligen hans fru och de barn som nu blev faderlösa någonsin kunna förstå varför han fick sätta livet till när allt han gjorde var att han gick på en fotbollsmatch.
Mia
