I dagens Aftonbladet läste jag en mycket bra artikel som tog upp problemen kring kvarskrivning. Den beskriver hur Skatteverket i vissa fall plockar bort kvarskrivningen då det inte längre anses finnas någon hotbild mot den utsatte.
Under de 14 år som jag befunnit mig på Brottsofferjouren har jag då och då stött på problemet med att Skatteverket vill plocka bort skyddet för de utsatta. Det blir ett moment 22. När skyddet fungerar som det ska, så hittar inte den som de gömmer sig för dem och då finns det inte heller några hot att anmäla. På grund av att det så tycker ibland Skatteverket att man kan plocka bort de skyddade personuppgifterna och då ökar naturligtvis hotbilden igen, men regler är regler har jag fått höra så många gånger när jag ifrågasatt deras beslut.
Likaså är det när de utsatta sedan blir hittade, vilket de blir i många fall, då krävs det bevis för att det verkligen är den person som de gömt sig för som utsatt dem för hot så att de skyddade personuppgifterna ska införas igen. Plus att de återigen får flytta från orten, kanske dra upp barnen från skolan och deras vänner, för att börja om på nytt någon annanstans i Sverige. Det är en smärtsam procedur för de utsatta, eftersom rädslan som de kanske hunnit glömma återigen gör sig påmind och samtidigt ska de återigen försöka skapa sig ett nytt liv, hitta nytt jobb och nya vänner.
I artikeln jag läste i Aftonbladet, som enbart handlade om kvinnor med kvarskrivning, uttalade sig Klas Nilsson så här:
”Efter lång tid finns i regel inte hoten kvar, även om kvinnorna inbillar sig det, menar Klas Nilsson:
– Ett dilemma är att rädslan lever kvar. Det är rätt tragiskt att se. Kvinnorna tror det ska hända igen. Man förlänger deras rädsla och de får en lägre livskvalitet, säger han.
– Det är inte snällt av oss att bekräfta en rädsla som saknar grund.”
Vem är Klas Nilsson att avgöra vems rädsla som är värd att ta på allvar eller inte? Det är människors liv vi pratar om och han får kvinnorna i artikeln att framstå som en samling hysteriska fruntimmer.
Utan att ha träffat någon av de här kvinnorna så kan jag lova att de är allt annat än hysteriska fruntimmer, utan bär på en styrka som många av oss som lever vanliga Svenssonliv aldrig skulle orka med. De lever med minnen och trauman sedan förr, rädslan för att bli hittade och vad som då kan hända och mitt i allt detta ska de även skydda sina barn så de kan få en så normal uppväxt som möjligt. Är det inte då samhällets plikt att hjälpa dem så långt det går istället för att ifrågasätta dem?
Klas Nilsson skulle mer än gärna få sitta med när jag träffar ett brottsoffer som han beskriver som obefogat rädd för att bilda sig en uppfattning ute på fältet istället för bakom skrivbordet. Fast främst av allt så hoppas jag Skatteverket skickar honom på några relevanta utbildningar så han förstår på vilket sätt hans beslut påverkar dem det gäller. Sådana generaliseringar som han kom med är skamliga.
Klas Nilsson, det är visserligen inte snällt av er att bekräfta en rädsla som saknar grund, men det är ännu värre att förminska någons rädsla genom att säga att den saknar grund utifrån generaliseringar.
Mia
