Min dotter åkte spårvagn i helgen. Ett kommunalt färdmedel som möjliggör för många av stadens invånare att kunna ta sig från en plats till en annan vid många tidpunkter på dygnet. Hon är sjutton och ett halvt år så av den anledningen tycker jag inte att det ska vara någon konstigt att låta henne åka ensam på något kommunalt färdmedel. Hon klarar av att stiga på, betala för sig och gå av vid rätt hållplats. Om några månader räknas hon i lagens ögon som vuxen, så varför skulle hon inte kunna åka spårvagn ensam?
Så som saker och ting utvecklade sig för min dotter så är det inte hos henne problemet ligger, utan hos en del medpassagerare. Som ensam, sjuttonårig tjej på en spårvagn klockan tolv på natten är du nämligen ett väldigt lätt byte. Hon fick sällskap till hållplatsen där hon skulle stiga på eftersom vi ju alla vet att det inte är att rekommendera att gå ensam som tjej ute vid den tidpunkten. Bara där kan man fråga sig vilket samhälle vi lever i. Det har mer eller mindre blivit självklart att ensamma kvinnor inte ska röra sig ute efter mörkrets inbrott för då vet man aldrig vem de kan stöta på och vad de kan råka ut för.
Väl på spårvagnen kommer det på ett gäng killar, säkert ett tiotal festglada ynglingar som naturligtvis fick ögonen på henne varvid de gick och satte sig på ett sådant vis att de kom att omringa sätet hon satt på. Några av de unga männen var mer intresserade av den utekväll som väntade dem och förstod nog inte riktigt varför de andra valt att sitta vid just de sätena när det fanns så gott om plats i spårvagnen.
Knappt hade de hunnit sätta sig ner innan det började. Inte ska hon sitta där, ensam tjej på en spårvagn mitt i natten. Inte ifred i alla fall. De började dunka på hennes säte, prata med henne som om hon vore ett objekt, inte en människa av kött och blod och med helt humana känslor. Varför?
Min dotter tog upp sin mobil och ringde mig. Vi brukar prata i telefonen när hon ska gå de få meterna hem efter att hon gått av spårvagnen, men den här gången ringde hon redan på spårvagnen eftersom hon upplevde situationen som väldigt obehaglig. Jag kunde inte höra vad hon sa eftersom ynglingarna som satt omkring henne skrek högljutt mindre trevliga ord samtidigt som de hela tiden slog på hennes säte för att fånga hennes uppmärksamhet. Tyvärr så skulle de av vid samma hållplats och jag hann inte ut innan den stannade där så jag kunde möta henne, men ynglingarna följde däremot inte efter som tur vad.
Som avskedsord skrek de HORA gång efter gång och i alla möjliga former, vilket de även skrikit till henne under spårvagnsfärden också. Just det ordet är rätt fascinerande. Vad är en hora egentligen? Jo, en människa som säljer sin kropp för pengar. Oftast gör de det för att de måste försörja sig på något vis och oftast så sker det inte av egen fri vilja. Ofta blir de också tvingade till den här handlingen av någon annan och ofta så är det ingenting som den som köper tjänsten bryr sig ett dugg om.
Varför är det då så enkelt att kasta ur sig det ordet till kvinnor i alla åldrar, men främst yngre idag? Varför skulle min dotter vara en hora för att hon inte uppskattar ynglingarnas brutala påhopp, även att de var verbala först och främst? Skulle man som människa dessutom vara mindre värd om man tvingas sälja sin kropp och varför skuldbeläggs inte torskarna på samma sätt?
Mia
