Hur inleder man en konversation med en okänd och hur vet man när en hand på låret är en biljett till sovrummet eller polisstationen?
De här raderna läste jag i en krönika i Expressen nu på morgonen och skribenten refererade här till den framlidne etikettexperten Magdalena Ribbings outtröttliga prat om att etikett aldrig är fel, utan snarare ett måste så vi vet på vilka villkor vi ska möta andra människor. Problemet med etikett, förutom de mest grundläggande sakerna som hur man för sig vid ett middagsbord till exempel, är ju dessvärre att det förändras med tiden och framför allt generationerna. Det jag tycker är acceptabelt, kanske inte min 94-åriga mamma tycker är det minsta ok medan mina döttrar tycker det är föråldrat. Fast så finns det ju de där sakerna som jag, kanske på grund av ålder, aldrig skulle acceptera men som unga idag istället flyttat fram gränserna för vad som acceptabelt. En av dem är den där handen på låret. Om jag är ute på krogen och träffar en trevlig man så tycker jag att det är trevligt att prata med personen, men jag är en människa som håller hårt på min privata zon. Om då den mannen skulle lägga en hand på mitt lår så har han definitivt överträtt gränsen för hur jag tycker att etiketten säger att man konverserar med varandra som två främlingar. Kanske skulle det inte bli en biljett till polisstationen, men definitivt ingen biljett till mitt sovrum heller. Vår bekantskap skulle sluta där och då.
När jag sen pratar med yngre människor om deras upplevelser på krogen och en del andra ställen också där unga samlas för att ha trevligt så har vi många gånger olika uppfattning om var gränsen går.
”Fast Mia, han är ju bara intresserad av dig”, finns det de som svarar när jag tagit upp liknande exempel. Jag brukar kontra med frågan om tjejerna jag pratar med blir lika intresserade av en kille som har lite väl bråttom och hoppar över pratet utan går direkt på tafsandet. De flesta tycker inte det, men alldeles för många menar att en hand på låret är väl inte så farligt. Nej, det är inte att jämställa med en våldtäkt, men det är likväl en kränkning mot mig som person om jag inte själv vill ha den handen på det stället. Det är så många tjejer som jag pratat med om det här och så många som tror att de måste gå med på vissa saker. ”Det är ju så man gör”, var det en tjej som sa, men när vi pratat ett tag så insåg hon att hon själv aldrig skulle ta på någon som inte först visat sig villig till det så varför skulle hon själv gå med på det.
Den här frågan är däremot inte helt okomplicerad eftersom jag inte är ute efter att unga kvinnor ska känna skuld över sina kroppar och sin lust. Vill de ha sex så ska de naturligtvis ha det, men det viktiga är att de hela tiden utgår från sin lust, sin vilja och sina gränser. Vad som känns bra för dem. Att bara predika om att ingen får ta på dem måste därför hela tiden följas upp med att ingen får ta på någon i ett kränkande eller sexuellt syfte utan deras vilja. Vi vuxna kan inte bara predika vad man inte får, utan vi måste också kunna stötta upp och säga att det är helt ok att njuta av den kropp man fått så länge det är vad man själv vill. Visst är det en svår fråga, men om ingen går över den andras gräns och integritet så kan det ju inte bli fel. Så Magdalena Ribbing hade helt rätt i sina påståenden om att lite etikett aldrig skadar.
Är du utsatt för brott, vittne eller anhörig? Hos oss får du kostnadsfritt stöd, information och möjlighet till personliga möten. Ring oss på 011-10 28 89 eller maila: boj.norrkoping@telia.com