Jag var hos polisen i Norrköping igår på ett snabbt möte. Meningen med den träffen var att informera om vad vi på Brottsofferjouren gör och på vilket sätt polisen kan ha nytta av våra tjänster. Jag brukar göra ett sådant besök per år ungefär och det är alltid lika trevligt bemötande när jag kommer dit.
Antalet ärenden till oss har sjunkit under den sista tiden. Fick höra från en anställd på Riksförbundet att det ser likadant ut på fler ställen i landet, så det är tyvärr ingen lokal företeelse.
När man gör en anmälan så ska polisen fråga om man vill ha något stöd, men tyvärr så är det väl inte alltid det fungerar. Ibland kan det kanske bero på hur polisen ställer frågan angående brottsofferstöd, men ibland kan det nog också bero på att man som brottsoffer har nog att tänka på ändå och inte riktigt orkar ta till sig frågan.
En polis som var med på mötet menade att alla anmälare ju får information om brottsofferstöd hemskickat till sig i samband med att kopian på anmälan skickas hem. Visst får de det och visst har de möjlighet att ringa oss i samband med det. Fast ibland kan den där första kontakten kännas som ett oöverstigligt hinder. Att ta telefonen och ringa en helt okänd människa, även om det som i det här fallet är till en brottsofferjour. Då kan det i många fall kännas så mycket bättre att bli erbjuden hjälp, än att be om den. Att vi ringer dem, istället för tvärtom.
Jag hoppas att det här mötet kommer att resultera i att fler brottsoffer och vittnen nu kommer att få möjlighet att välja om de vill ha stöd eller inte. Polisen gör vad de kan, men de är underbemannade och överhopade med arbete så ibland glöms just de här frågorna bort.
Mia
