För fjorton år sedan föddes den mest underbara lilla ulltuss jag kunde tänka mig. I fjorton år har han varit min kollega och vän.

Egentligen är han inte ens min, utan min äldsta dotters femtonårspresent. Hon valde honom istället för en moppe och visst har vi alla haft så mycket glädje av honom under åren, mer än en moppe någonsin kan ge.

Planerna var stora och han skulle gå i vår gamla tax fotspår med spårtävlingar och utställningar. Tyvärr insåg vi ganska så snart att det inte riktigt var hans grej. Jag glömmer aldrig när jag hade betalat dyra pengar för en internationell utställning. Solen lyste och det var en underbar sommardag. Det tyckte han också och somnade gott i gräset för att sen vägra gå med mig in i ringen. Han fick något pris ändå eftersom han var så liten och domaren tyckte han var charmig. Året därpå, när han gjorde samma sak, gick vi hem utan priser.

Ola var ingen ensamhund och när vi fick höra om en tik som skulle omplaceras så fick hon också flytta hem till oss. Det var Gunilla som då var ett halvår gammal. Från och med den dagen var det alltid de två. Ola och Gunilla.

När Ola var fyra månader gammal visade han själv vad han hellre ville göra än att springa i skogen och spåra upp skadskjutna djur eller visa upp sig på en massa utställningar som han inte var det minsta intresserad av. Han ville nämligen jobba med människor. Det är i sig ganska så konstigt eftersom han privat inte är det minsta intresserad av andra än sin familj, men han har alltid varit annorlunda på jobbet. Fyra månader gammal träffade han en tjej som varit utsatt för en våldtäkt. Trots sin ringa ålder och att han bara var en valp så kommer jag aldrig att glömma hur han pysslade om tjejen, gav henne en leksak att hålla i för att sen hoppa upp i hennes knä för att lägga sig tillrätta så hon kunde hålla om honom.

Ola har legat med sitt huvud i många knän sedan dess. Han har tröstat de som varit ledsna och med sina kloka ögon förmedlat att han förstår att de har det tufft men att han finns där för dem just i den stunden. I fjorton år har han funnits med mig på jobbet. Oftast har han och Gunilla legat i sin bädd och sovit, men sen när det kommit någon som han tycker behöver lite extra omsorg har han gett all sin kärlek till dem. Han har gjort ett fantastiskt jobb min lilla ludna kollega och gett så mycket kärlek till så många.

Fjorton år senare är han fortfarande med mig på jobbet, men han jobbar inte längre. Idag har han själv valt att pensionera sig för åldern har tagit ut sin rätt även på honom. Han är nästan helt döv och sedan han förlorade sin livskamrat Gunilla för ett halvår sedan så rasade hela hans tillvaro. Han är en skugga av sitt forna jag och glädjen man såg i hans ögon försvann med Gunilla. Det är tungt att se någon som hjälpt så många och gjort så mycket gott sörja någon så enormt och inte kunna trösta med ord.

Idag är det ändå hans fjortonde födelsedag och det är värt att firas. Min lilla hjälpreda som tröstat och hjälpt så många under åren bara genom att finnas. Som funnits för de utsatta och som heller aldrig vikit från min sida heller. Den mest tjurskalliga tax när han sätter den sidan till, men med en personlighet som få. Grattis på födelsedagen min underbara lilla ludna kollega.