Texten är lånad av Brottsofferbloggen.se

”Du glömmer väl inte att skriva om mobbing nu när skolorna börjar igen? Det finns så många som önskar att de aldrig ska behöva gå tillbaka, ge dem min röst snälla”.

De här orden kommer från en man som jag träffade genom mitt jobb när han var en ung pojke. Hans berättelse fick ett lyckligt slut trots allt och han har också fått ett bra liv, men minnena kommer för alltid hänga kvar hos honom. Av den anledningen brukar jag berätta om honom när skolorna ska dra igång. Hans berättelse har fått ge röst till alla de som inte alls ser fram mot skolstarten. Till alla de som vet att de nu har en mycket lång höst framför sig där ensamheten, utanförskapet, utfrysningen, misshandeln, trakasserierna och mycket mer kommer att kanta deras vardag. Utöver det förväntas de också kunna prestera och ta till sig kunskapen som lärs ut. En övermäktig uppgift.

Det hade varit en stressig dag på jobbet. Många samtal och mycket tunga berättelser som delats. Jag hade ett ärende kvar att ringa den dagen, huvudet värkte och ett tag övervägde jag att skjuta upp det till nästkommande dag, men gjorde det inte som tur är. Det var en cykelstöld stod det på pappret, men målsägande var ung och gick fortfarande i grundskolan så därför kändes det viktigt att ringa honom på en gång. Hans cykel hade inte alls blivit stulen visade det sig under samtalet, den hade blivit fullständigt demolerad och det var dessutom en cykel som han bara hade hunnit ha någon vecka.

Vi pratade en liten stund och under hela samtalet kände jag att det var något mer, något som han inte berättade. Efter en stund frågade jag om han ville komma och träffa mig istället och det ville han. Dagen efter stod det en osäker liten kille i dörren till jouren, men han sken upp när han fick se Ola och Gunilla, mina taxar, som alltid är var med på kontoret. Det var tack vare dem som vi också fick så bra kontakt har han sagt efteråt. Han ville komma hit eftersom han tyckte om den villkorslösa kärlek han fick av dem. Med tiden fick vi rätt bra kontakt och han började berätta om hur det var hemma. Ena föräldern var sjukskriven och ekonomin var körd i botten. Den andra föräldern hade startat upp en ny familj och det fanns inte plats för honom där kände han. Därför hade han heller knappt någon kontakt alls med den föräldern. Skolan sög, sa han och berättade om hur han dagligen fick höra om hur oduglig, ful och fel han var. Det fanns inte pengar att ge honom märkeskläder och nyaste mobilen så därför blev han sedd som en nolla. Det fanns knappt pengar till mat hemma och därför var det viktigt att han åt rejält av skollunchen så han skulle stå sig till nästa dag, men hur är det möjligt när magen värker av allt man får utstå frågade han. Cykeln hade han sparat till genom att klippa gräset hos grannar, gå ut med hundar, vara barnvakt och andra sysslor. Det här var en cykel som han tittat på under lång tid och lyckan var enorm när han äntligen hade sparat ihop tillräckligt med pengar för att köpa den. En vecka fick han ha den, sen bestämde sig mobbarna i skolan för att förstöra den för honom. För honom var det inte bara en cykel som förstördes, det var så mycket mer.

Med pojkens tillåtelse så kontaktade jag den förälder han bodde hos och tillsammans hjälptes vi åt att kontakta skolan. De ställde sig frågande till allt vi berättade eftersom de inte sett eller hört något som tydde på att han skulle vara mobbad. Visst att han gick ensam på rasterna, men de hade ingen aning om allt som hänt. Mobbing sker sällan framför de vuxna och den här pojken är inte den första som tycker det är oerhört jobbigt att be om hjälp i sådan här situation så det kanske inte var så konstigt att skolan inte uppmärksammat det. Det slutade ändå med att han fick byta skola och det blev riktigt bra för honom i hans nya klass. För första gången på flera år fick han vara med, han fick kompisar att vara med på fritiden och han började också kunna bygga upp sin självkänsla. Cykeln fick också ett lyckligt slut. Jag kontaktade en cykelverkstad här i stan och berättade för dem om det som hänt. De lagade den gratis efter att de fått höra om hur han slitit för att spara ihop pengar till den och hur den sen förstördes.

Idag är pojken vuxen. Han har en bra utbildning, bra jobb och har hittat sin stora kärlek i livet. Vi har fortfarande kontakt ibland och jag blir lika varm om hjärtat varje gång jag ser hur lycklig han är nu.

Tillsammans kan vi vuxna hjälpa fler barn som har det så här i skolan. Vi måste visa att vi är att lita på och att de kan prata med oss. Lyssna förbehållslöst och aldrig döma eller ifrågasätta den utsatta. Tillsammans kan vi göra skillnad för dessa barn. Ingen ska behöva ha ont i magen eller ligga sömnlös för att de ska gå till skolan!