Texten är lånad av Brottsofferbloggen.se

Man skulle ju gärna vilja tro att brottsofferrörelsen är det ställe där alla älskar alla och där alla bryr sig om varandra. Att så inte är fallet visste jag redan innan 2017, men vidden av det hade jag däremot ingen aning om.

Häromdagen skrev jag ett kort inlägg på sociala medier om att jag blivit arbetslös och att jag skulle berätta mer om det här på bloggen. Det är en lång, smutsig berättelse som kommer att tas upp i flera delar, men jag hoppas ni orkar läsa alla så berättelsen om hur saker och ting egentligen går till kommer ut. Jag har bevis för precis allting, men de lägger jag inte ut här eftersom alla inlägg blir alldeles för långa då. Det här är berättelsen om hur Brottsofferjouren Sverige, Polisregion Öst, NOA och ledande politiker och tjänstemän inom Norrköpings kommun tillsammans jobbar för att stänga ner en av landets äldsta brottsofferjourer. En brottsofferjour som under åren jobbat upp en enorm kompetens och räddat många liv, men när politik och vänskap kommer in så står det högre i kurs än de enskilda brottsoffrens liv och hälsa.

För att hänga med så ska jag ge en kort bakgrund till allt i de första två delarna som publiceras. Det är 20 år sedan jag började som ideell på Brottsofferjouren Östra Östergötland. Första åren var stödperson, senare blev jag ordförande och sista elva åren har jag varit anställd som verksamhetsansvarig. Jag vet att jag för det mesta har gjort ett bra jobb, men inte en enda gång har jag kunnat få ett uppmuntrande ord från de ledande inom kommunen. Varför? Kanske för att de inte förstår vidden av det jobb vi på brottsofferjouren gör, eller så bryr de sig helt enkelt inte. Jag vet inte.

Till en början var vi medlemmar i Brottsofferjouren Sverige och det fungerade bra så länge det var under ledning av förbundsordförande Hans Klette. En mycket sympatisk och empatisk person som lyssnade in vad de lokala jourerna behövde och jobbade efter det. Med tiden kände väl Klette att han började bli till åren kommen och behövde dra ner lite på arbetet så då lämnades ordförandeklubban över till före detta åklagaren Sven-Erik Alhem. Det började förändras ganska så omgående, men till en början var det inget vi brydde oss så mycket om. Organisationen bytte namn från Brottsofferjourernas Riksförbund till Brottsofferjouren Sverige, man bytte logga, ändrade i stadgar och lite annat. Man skulle kanske kunna kalla det för utvecklingsarbete och det är ju bra eftersom alla organisationer behöver utvecklas. Fast med tiden hade den här utvecklingen gått långt över styr och vi upplevde det mer som att de lokala jourerna endast blev till ett verktyg som riksförbundet var tvungna att ha att göra med för att kunna driva sin egen organisation. Vi började ifrågasätta en del av vad som hände och det mottogs inte så väl. Flera gånger fick jag höra från de som arbetar på kansliet på riksförbundet att passade det inte så kunde de stänga vår förening och ta över den. Ett effektivt sätt att tysta människor, helst när stadgarna tillät riksförbundet att ha den makten. Samtidigt pratade jag också med flera andra anställda på riksförbundet som vittnade om en kultur där utfrysning och mobbing var vardag. Människor som mådde enormt dåligt och som alla valde att sluta sina anställningar, en efter en. Om det hade varit så tidigare vet jag däremot inte eftersom jag inte hade pratat med någon personal om det innan. Vad jag däremot vet är att man härskade genom att hota med uteslutning och det skulle i sin tur innebära att Brottsofferjouren Sverige, enligt stadgarna, också tog över den uteslutna jourens ekonomi. Inga pengar, ingen verksamhet och ett mycket effektivt sätt att få folk att hålla tyst.