När jag var liten så fanns det en rad vuxna kring oss barn. En del hade vi en relation till, en del kanske vi kände igen till utseende men inte till namn och del var helt nya ansikten för oss. Oavsett vilket så visste vi barn att om vi gjorde något bus så skulle de här vuxna komma att säga till oss och om vi var ledsna så skulle de komma att trösta oss.
Idag är det nästan som att vi vuxna har stagnerat. Som att vi inte vill se vad barn och unga gör, att vi inte bryr oss eller i värsta fall inte vågar säga till. Ansvaret för uppfostran är alltid föräldrarnas, men det är inte alltid de finns med och då kan det faktiskt vara lämpligt, om inte nödvändigt, att andra vuxna vågar gripa in. Jag tror faktiskt inte på att vi kränker barn för att vi på ett vänligt sätt säger till dem om de gör fel eller om vi vågar fråga någon om hur de mår.
Det finns en park i närheten av där jag bor. Jag brukar gå igenom den när jag ska ut på promenad med mina hundar och det är speciellt tre olika händelser med barn som fastnat hos mig. Den första utspelade sig för några år sedan då det satt en ensam pojke i 11-12 årsåldern på en parkbänk. Han var ledsen och även om han försökte dölja sina tårar så såg man att han grät. Jag såg honom på avstånd och jag såg hur vuxna gick förbi bänken och tittade på honom, men ingen stannade. Klart att han tyckte det var pinsamt när jag frågade om jag fick slå mig ner bredvid honom, men samtidigt så tyckte han nog det var skönt att någon brydde sig. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, men framför allt om det som gjort honom så ledsen och en stund senare var det en betydligt gladare pojke som gick hemåt.
Den andra händelsen som etsat sig fast i mitt minne var när tre stycken pojkar i 12-13 årsåldern sparkade ner en jämnårig pojke på backen och fortsatte misshandla honom där han låg. De hörde mig skrika åt dem men fortsatte tills jag fick fram mobilen och låtsades att jag hade polisen på tråden för då stack de. Pojken som misshandlats sa att han visste vem grabbarna var, men att han inte kände dem. De gick på samma skola bara. Det var otäckt att se hur hämningslöst de sparkade på honom, utan minsta tanke på var de träffade.
Den tredje händelsen hände för bara några dagar sedan. Återigen kom jag upp i parken för att gå en promenad med mina hundar och återigen var det unga pojkar i 10-11 årsåldern. De här pojkarna höll på och lägga papper under en av jasminbuskarna i parken. Till saken hör att jag älskar de här blommorna och går och luktar på dem dagligen när de slagit ut. De representerar våren för mig. Det kanske var det som fick mig att titta lite extra efter vad de styrde med och det dröjde inte länge innan en av pojkarna tog fram en tändare och tände på. Det tog sig omedelbart i pappret och lika snabbt fick jag dem att släcka elden. Vad som slog mig var hur andra vuxna tittade på mig när jag sa till dem. Det var uppenbart vad de gjorde, men ingen sa till fast de gick betydligt närmare än vad jag var.
Varför händer det så ofta att vi vuxna inte längre vågar vara vuxna och ta ett vuxet ansvar undrar jag? Vi ska absolut inte gå omkring och leka poliser och leta efter fel hos barn och unga, men när det är så uppenbart att något är fel så måste vi väl ändå våga eller orka säga till? Om vi ser att någon håller på och eldar upp buskar i en allmän park så är det väl bättre att den elden släcks och de som tuttat på den får veta att det här är inte okey, istället för att man går förbi och ser vad som händer och sen gnäller hemma över hur ”dagens” unga har blivit? Nej, det var inte kul alla gånger när man växte upp och andra vuxna skvallrade till ens föräldrar om vad man hittat på, men det fick i alla fall mig att fundera ett varv extra innan jag hittade på nya upptåg. Ordet kränkt fanns inte i mitt ordförråd och skulle jag haft det och sagt till mina föräldrar att jag blir kränkt när andra vuxna säger till mig så hade jag nog ändå inte fått gehör för det.

Är du utsatt för brott, vittne eller anhörig? Hos oss får du kostnadsfritt stöd, information och möjlighet till personliga möten. Ring oss på 011-10 28 89 eller maila: boj.norrkoping@telia.com