I tre inlägg kommer vi att lägga ut en mormors berättelse om hur hon mår och hur livet blivit för henne efter att barnbarnet förskingrat nästan en halv miljon kronor i hennes namn. Oron, ilskan men också den starka kärleken till barnbarnet och önskan om att hon en dag ska få rätsida på både sitt och sin mormors liv, men för att komma dit måste hon först få en dom i domstolen vilket vara en omöjlighet i mormoderns fall trots alla bevis. För att inte hänga ut barnbarnet och mormodern har de inte sina egna namn i berättelsen som följer.

Ingen hade kunnat förbereda mig på den underbara känsla av lyckorus jag kände den dagen mitt barnbarn föddes. Ingen hade heller kunnat förbereda mig på all den smärta jag fått uppleva sista åren. Mitt liv är ett helvete och trots alla bevis så gör inte polisen någonting för att hjälpa mig.

Fastän det är många år sedan nu så minns jag fortfarande telefonsamtalet från min dotter Karin. ”Grattis mormor. Det blev en flicka”.

Min lilla flicka hade fått en egen flicka och jag var så lycklig. Omständigheterna kanske inte var de bästa, men jag skulle hjälpa henne och det lilla barnet efter bästa förmåga. Det här barnet skulle kanske inte kunna få allt det pekade på, men det skulle i alla fall överösas med kärlek bestämde jag mig för.

Redan från första stund fick vi en alldeles speciell kontakt. Jag älskade och älskar henne fortfarande så innerligt mycket, men idag är känslorna blandade med så mycket hopplöshet också. Karin levde aldrig ihop med Evas pappa. De träffades under en festival och där blev också Eva till, men de kom aldrig att bli ett par. Eftersom Karin var tvungen att jobba för att kunna försörja sig och sitt barn så kom jag att ha henne en hel del hemma hos mig. Banden mellan oss växte sig starka och jag älskade henne så innerligt. Under tiden hade hon också kontakt med sin pappa och umgänget med honom flöt på varannan helg.

När Eva var sju år så hände det något som gjorde att Karin inte kunde ta hand om henne längre. Det blev en vårdnadstvist och Eva flyttades till pappa. Han hade då bosatt sig i en större stad och bildat en ny familj. En familj där Eva inte kände att hon hade någon plats. Det var inget hon kunde uttrycka i ord i så unga år, men hela hennes handlingsmönster vittnade om att något var fel. Hon ville bo hos mig, men det sa socialtjänsten ifrån om. Pappa var pappa och dessutom hade han en familj och en välordnad ekonomi att erbjuda sin dotter. Att han däremot inte hade någon kärlek att ge henne var av mindre betydelse. Jag träffade Eva regelbundet under de här åren och såg hur hon gick från en sprallig liten levnadsglad tjej till att mer eller mindre likna ett vrak. Hon pratade ofta med mig i förtroende, men eftersom hon samtidigt var rädd för repressalier så var det alltid med förbehållet att jag inget fick säga. Skolan gick allt sämre och hemma hade hon fått rollen av en hushållerska. Hon skulle vara tacksam för att hon hade fått flytta dit och jag undrar fortfarande över varför inte pappan och hans nya familj skulle vara tacksamma över att deras familj berikats med ytterligare ett barn. Det fanns ingen kärlek över till Eva i pappans nya familj och hon började därför tillbringa allt mer tid borta från hemmet eller på sitt rum då hon var hemma. Hon fanns där, men ändå inte och ingen hade koll på var hon var eller hur hon mådde.

När hon var 13 år rämnade allt. Hon orkade inte längre och fick efter mycket tjat flytta hem till mamma. Vi såg direkt att det var något som inte stämde och eftersom jag jobbat med missbrukare i många år av mitt liv så började jag redan från början få onda aningar om att det var något sådant på gång. Dessutom påbörjades en ADHD-utredning och diagnosen kom ett år senare. Farhågorna om att Eva hade ett missbruk visade sig också vara sanna. Redan som elvaåring hade hon kommit i kontakt med hasch och tabletter. Hon och några vänner hade hjälpts åt. Då en hade pengar köpte den och delade med sig till de andra, eller då någon kom över tabletter så delade de systerligt på dessa också. Som trettonåring var därför Eva en fullfjädrad blandmissbrukare. Mitt lilla barnbarn var och är en narkoman. Då, när hon var tretton, fanns fortfarande hoppet om att hon skulle få rätsida på sitt liv. Idag hoppas jag fortfarande, men idag kämpar jag dessutom med att försöka få rätsida på mitt liv efter allt hon ställt till det för mig.

Är du utsatt för brott, vittne eller anhörig? Hos oss får du kostnadsfritt stöd, information och möjlighet till personliga möten. Ring oss på 011-10 28 89  eller maila: boj.norrkoping@telia.com. Brottsofferjouren östra Östergötland bjuder också in allmänheten till en föreläsning om åldringsbrott måndagen den 20 maj, klockan 14.00, på Hemgården i Norrköping.