Kanske kände jag igen mig i Eva? Jag hade själv kvar minnet av att vara ett kärlekstörstande barn som inget hellre ville än att få bli sedd och älskad. Eva hade löst sina känslor genom att börja använda narkotika. Själv hade jag levt ett destruktivt liv i ungdomen som hade kunnat kosta mig allt, inklusive livet självt.

Redan som lite lärde jag mig att bli en överlevare. Det var på gott och ont, men ett måste i den världen jag växte upp. Min mamma kunde inte ta hand om mig och mina syskon utan barnavårdsnämnden kopplades in. Jag minns än hur de uppklädda tanterna och farbröderna som verkade vara helt utan känslor med jämna mellanrum dök upp och då var det dags för mig att flyttas till ytterligare ett ställe. Ibland var det barnhem och ibland fosterhem, gemensamt var att det aldrig fanns kärlek men desto vanligare med stryk för minsta lilla misstag man gjorde. När jag säger stryk så var det inte en lätt dask på rumpan, utan det var rejäl misshandel.

Min uppväxt präglades av övergrepp, misshandel och sporadiska umgängen med mamma. Ingen visade mig vad kärlek var och med tiden gjorde det också att jag letade efter den på helt fel ställen. Jag har haft tur som överlevt. När regeringen för några år sedan började utreda barnhemsbarnens situation så hade jag inte ens tänkt söka några pengar eftersom jag tänkte att det fanns de som hade haft det ännu värre. Det tog rätt lång tid innan jag skickade efter mina papper och när de väl kom så tog det mig lika lång tid att orka läsa dem. Många minnen återvände. Minnen som jag använt många år till att förtränga.

För fem år sedan fick jag ändå ersättning för allt jag utstått på i min barndom. De kunde inte ta bort minnena, men de blev ett plåster på såren och en försäkran om att jag skulle kunna klara mig som pensionär. 250 000 kronor. Det är mycket pengar och jag kände att jag även kunde unna Eva något för dem pengarna efter allt hon också utstått. Hon var på behandlingshem då och jag köpte henne lite nya kläder, tv och ett tv-spel. Vi gjorde också en resa ihop när hon kom hem därifrån och sedan lämnade jag kontot orört för att kunna ta från det vid speciella tillfällen enbart. Av den anledningen tittade jag sällan på kontot heller. Det var inga pengar jag skulle röra, utan vetskapen om att de fanns där räckte som trygghet för mig. Så en dag fick jag för mig att jag skulle åka utomlands med en väninna. Jag gick in på kontot för att föra över pengar till resan, men upptäckte istället att det var tomt. Eva, som bodde hemma hos mig vid det tillfället, hade tagit min bankdosa och systematiskt tömt kontot för att handla knark och grejer till sig själv, men även sin pojkvän. När jag konfronterade henne erkände hon direkt, men pengarna var ju för alltid borta och likaså min säkerhet för ålderdomen.

Jag gjorde faktiskt en polisanmälde det inträffade, men det hände i princip ingenting med den anmälan. Samma år började jag också få krav från olika banker. Jag hade inte tagit ett enda banklån och ändå började de där bankerna med skyhöga räntor att kräva mig på pengar för lån som jag tagit enligt dem. Återigen var det Eva. Jag förstår inte hur hon ens kunnat få några lån med min magra pension som säkerhet, men en natt tog hon till och med fyra olika lån i mitt namn för att sen föra över pengarna till sig själv. Återigen polisanmälde jag och återigen hände ingenting.

Eva åkte iväg till ett behandlingshem och den här gången trodde jag verkligen att det skulle bli bra. Hon kom hem därifrån som en helt annan människa och fick ett jobb att gå till på dagarna. Tyvärr så fick hon inte äta sin medicin om hon skulle vara där och det i kombination med att det inte fanns så mycket att göra på arbetsplatsen kraschade även det här försöket. Hon började självmedicinera med droger och för att finansiera det tog hon ännu mer lån och krediter i mitt namn, men satte sig även i skuld till olika langare.

De hotade henne till livet om hon inte betalade det hon var skyldig och till sist såg jag ingen annan utväg än att hjälpa henne. Helst inte när de varit och bankat på min dörr mitt i natten flera gånger när de letade efter henne. Jag var helt enkelt rädd för vad de skulle göra med henne om de hittade henne. Pengarna till knarkskulden fick jag låna ihop och fick ett heligt löfte från Eva om att de skulle betalas tillbaka varje månad. Första månaden gav hon mig också pengar, men sen var det stopp igen och jag satt med ännu mer skulder på grund av henne. En del skulle förmodligen kalla mig medberoende, men vad gör man när något av det käraste man har blir utsatt för sådana hot och man vet att det kan bli riktigt allvarligt? Vänder sig till polisen? Ja, det gjorde jag när langarna stod utanför min dörr, men polisen kom aldrig trots att jag vädjade till dem. Jag är gammal, alldeles för gammal för att dras in i den kriminella världen. I min ålder ska man sitta på kafé med sina väninnor, inte bli jagad av langare och andra kriminella.

Är du utsatt för brott, vittne eller anhörig? Hos oss får du kostnadsfritt stöd, information och möjlighet till personliga möten. Ring oss på 011-10 28 89  eller maila: boj.norrkoping@telia.com

Den 20 maj, klockan 14.00, bjuder Brottsofferjouren Östra Östergötland in allmänheten till en kostnadsfri föreläsning om åldringsbrott på Hemgården, Saltängsgatan 7 i Norrköping. Välkomna