Den här veckan drar de flesta skolor igång i vårt område och i samband med det läste jag också Friendsrapporten från 2019 angående hur elever upplever skolan. En skrämmande läsning som visar på att många barn mår dåligt i skolan.

Rapporten bygger på samtal med barn i skolåldern där de berättar om sina skoldagar. Hur de upplever olika platser på skolan och hur samspelet är mellan elever och skolpersonal. Nästan var fjärde elev i årskurs tre till nio känner sig ensamma i skolan. De här eleverna är också i högre grad utsatta för mobbing, kränkningar och utsatthet. Många av de ensamma eleverna har lågt förtroende för vuxenvärlden och var femte elev i årskurserna fem till nio känner inte att de har någon vuxen att vända sig till om de blir illa behandlade.

Rapporten finns att läsa i sin helhet på https://www.dropbox.com/s/lxo798lm72gztpv/Friendsrapporten_2019.pdf?dl=0

Var fjärde elev i årskurs tre till nio känner sig ensamma i skolan. Det är en skrämmande siffra och det mest skrämmande är att bakom siffran döljer sig rädda, ledsna och ensamma barn som förväntas prestera och lära sig saker i skolan för att kunna skapa sig en framtid. Skolan som ska vara den plats man känner sig trygg och där kunskapstörsten ska väckas blir istället en plats förknippad med ångest.

”Behovet av ett socialt sammanhang och att bli bekräftad av andra människor är avgörande för att barn ska känna sig sedda och utveckla en god självkänsla. Nästan var fjärde elev i årskurs 3-9 känner sig ensam i skolan. När Friends möter elever berättar många att de upplever ensamhet som värre än exempelvis kränkningar och fysiska slag”

Har det här blivit värre med åren, eller har vi haft ensamma barn i den här omfattningen under en längre period? Jag kan förstå om de här barnen också är svåra att upptäcka eftersom de förmodligen inte gör så mycket väsen av sig, men vuxna i skolan borde väl ändå kunna se om någon är ensam eller utanför? Hur jobbar skolorna med det faktum att barn inte har någon att vara med och hur upptäcker personalen det om barnet själv inte berättar? Det finns så många frågor som dyker upp samtidigt som jag läser rapporten. Samtidigt så går tankarna tillbaka till alla skolstarter jag själv gick igenom. Jag hade aldrig något överflöd med vänner och ibland gjorde det riktigt ont i magen när jag skulle till skolan. Jag var aldrig retat, blev aldrig slagen, men ibland var jag ensam utan någon att vara med och det kändes så enormt jobbigt. Fortfarande än idag kan jag känna igen känslan av oro jag hade innan jag gick till bussen och känslan av lättnad när jag fick vara med. Jag hade det inte så varje dag och ändå satt det spår hos mig. Vilka spår sätter det då inte hos de barn som tvingas uppleva den här ensamheten dag ut och dag in, läsår efter läsår?