Jag läste precis ett blogg-inlägg skrivet av Mari som fick mig att tänka till. Texten Mari hade skrivit handlade om en man som somnat i en snöhög mitt under den kallaste vintern och hur förbipasserande bara gick förbi, utan att agera. Jag har funderat ganska mycket på hur det kommer sig att vi människor är så oerhört rädda för att agera. Jag vet att många tänker ”nej, nej! Sån är inte jag” men om vi verkligen ska rannsaka oss själva så är nog de flesta av oss lite smårädda för att verkligen agera!
Tänk alla gånger frågan ”hur är det?” kastas rakt ut i tomma intet utan att svaret som kommer tillbaka tas på allvar. Svaret på den frågan förväntas vara att allting är bra eller kanske, i värsta fall, att det är lite mycket på jobbet men om svaret istället blir att det inte alls är bra så tar samtalet ofta en väldigt stel vändning.
Ett annat skräckexempel på detta är något jag såg för flera år sedan. Jag kommer ihåg det så väl. Jag var tolv år och hade varit och lånat böcker på biblioteket och var på väg hem. I närheten av Norrköpings bibliotek ligger det en stor, vacker park. Det var sommar och i sommarvärmen lockas många människor till den här parken så överallt på det gröna gräset låg filtar med fikande människor på. På en av alla bänkar som finns runt om i parken satt ett par. Båda två var mycket onyktra och jag fick känslan av att det hörde till vanligheterna att deras tillstånd var allt annat än nyktert. Precis när jag passerade bänken reste sig mannen upp från bänken och drog upp kvinnan och skrek åt henne. Jag blev rädd och gick snabbare tills jag hade passerat. Väl på ett lite säkrare avstånd stannade jag med mina böcker och tittade. Mannen skrek på kvinnan och vid det här laget var det fler än jag som hade uppmärksammat paret. Plötsligt får kvinnan ett slag rätt i ansiktet och faller omkull. Jag var tolv år och blev självklart rädd. Jag var ensam och hade aldrig sett någon bli slagen förr så jag backade. Det konstiga i den här historien är hur alla de vuxna runt omkring agerade, eller snarare inte agerade. Ingen, och då menar jag verkligen ingen, gjorde någonting. Mannen som slagit kvinnan gav sig av och kvinnan låg kvar. Inte en enda människa frågade hur det var med henne. Jag önskar att jag hade vågat men jag var bara ett barn så jag sprang min väg. Och människorna i parken fikade vidare som att inget hade hänt.
Jag vill inte tro, och tror inte, att det handlar om brist på omtanke utan jag tror att det handlar om rädsla. Jag tror att människorna i parken inte visste hur de skulle hantera situationen så de valde att inte se, det är enklast så. Den där lömska tanken så många människor har fått inpräntade i huvudet redan som barn att man i alla lägen ska sköta sitt eget, och bara sitt eget, stör. Så oerhört många människor är rädda för att lägga sig i. Men i den rädslan får vi aldrig glömma bort att bry oss om varandra. Det tar så lite tid att fråga ”hur är det” och verkligen lyssna på svaret. Det tar så lite tid för den som ställer frågan och det betyder så mycket för den som svarar och hör att svaret hörs och tas på allvar. Den finns väldigt många människor som bryr sig om andra och det finns gott om människor som hjälper gamla tanter över gatan och hjälper den som har ramlat upp på fötter igen men jag tror ändå att om vi anstränger oss ännu mer så kan alla bli bättre på att bry oss.
