”För få kränkningar anmäls”, står det som rubrik i Extra Östergötland idag.

Det är barn-och elevombudsmannen, Stephan Andersson, som dragit slutsatsen att skolorna inte anmäler elevkränkningar i tillräckligt stor utsträckning efter att han följt upp de anmälningar som kommit in under mars månad. Under mars månad kom det in 40 anmälningar angående kränkningar mot barn och elever i Norrköpings för- och grundskolor.

”Det är för få, säger Andersson och hävdar att det åtminstone borde vara hundra i månaden.

Hundra kränkningstillfällen i månaden är hundra för mycket, men vad värre är att cirka 60 av dessa tydligen aldrig anmäls. Skolan ska och har skyldighet att anmäla varje kränkning, men varför gör de då inte det? Är det för att de själva tycker att kränkningen i sig är så liten, så obetydlig, så bagatellartad att den inte är värd att skrivas ner på ett papper? Eller är det för att man är rädd för att skolan i sig ska få dåligt rykte om man skriver för många anmälningar? Eller kan det kanske vara så att det finns för lite personal i skolorna för att de vuxna ska kunna se vad som händer och att barnen själva tycker att det är att skvallra om det berättar vad de sett, hört eller upplevt?

Det finns nog inte bara ett svar på frågan varför man inte anmäler kränkningarna, men det är oerhört viktigt att Norrköpings kommun kommer tillrätta med problemet.

Jag träffar rätt ofta ungdomar som utsätts för kränkande behandling i skolan, främst av andra elever i skolan, men för den som är utsatt blir det ytterligare en kränkning när vuxenvärlden sviker då de berättar om vad som händer dem.

Att Kalle fått sin mössa avryckt och kastad i toaletten av några klasskamrater kan kanske låta som ett oskyldigt bus i någras öron, men för Kalle som blir utsatt för liknande ”oskyldiga bus” var och varannan dag är det svårt att se det roliga i situationen.

Andersson påpekar också i reportaget att man alltid ska utgå från barnen och säger:

”Även det som kan tyckas vara en bagatell, för bakom fem bagateller kan det finnas ett mönster. Det är barnets upplevelse man ska utgå ifrån. Det som är litet för någon, kan vara stort för någon annan.”

Själv har jag bara en sak att säga. Heja Stephan Andersson!!! Norrköping behöver verkligen en barnombudsman och utifrån vad jag läst i artikeln i Extra Östergötland så verkar du verkligen vara rätt man på rätt plats.

 

Mia