Medmänniskans månad.

Igår gick jag till kyrkan, jag hade inte varit där på ett tag men fick en känsla av att jag behövde gå dit. Väl där inledde prästen med att berätta att igår påbörjades det som kallas för medmänniskans månad. Jag såg det inte som en slump att jag var där just då, det var nog meningen.

Jag började på brottsofferjouren för ca ett år sedan. Jag ville ta del av något som kunde ha en positiv inverkan på andra människor. Dock visste jag inte då att dessa människors insatts i vissa fall kan rädda liv. Missförstå mig inte, det är inte så att man som brottsofferstödjare kommer inridandes i en annan människas liv på en vit häst och räddar den från allt ont. Det där med räddning står personen i fråga själv för. Men i bästa fall kan man som brottsofferstödjare på något sätt hjälpa en utsatt person att hjälpa sig själv. Det handlar i grund och botten om just medmänsklighet.

Flera biologer har uttalat sig om att människan är det mest utpräglade flockdjuret av alla. Vi är i behov av att ha andra omkring oss, att veta att man inte är själv. Och visst är det så att ensam är stark, men enligt mina ögon kan styrka också handla om motsatsen. Att ta emot hjälp när någon eller något skadat en på ett eller annat sätt är också stryka.

När jag gick på utbildningen för att bli brottsofferstödjare så minns jag att vår handledare vid ett flertal tillfällen poängterade att vår roll inte var att bota någon, eller att ställa allt till rätta. Vår roll var att vara medmänniskor, inget annat. Vår huvudsakliga uppgift ligger i att lyssna. Att få prata om det som hänt kan faktiskt vara skillnaden mellan att fastna i det förflutna eller gå vidare. Kanske är det också skönt att tala med någon som man inte har någon relation till alls, som man inte ser utan bara hör dens röst i telefonen, och som man vet inte arbetar på en på någon myndighet – utan bara lyssnar för att lyssna.

Medmänsklighet handlar om empati, att försöka sätta sig in i en annan persons situation, och hur det känns att vara där. När jag gick till kyrkan igår så påmindes jag om att vi alla kan hjälpa någon. Att vi behöver varandra, och att det ibland kan räcka med det lilla för att göra något alldeles storslaget.

/ Sara.