Läste på NT:s hemsida om sambon som slog kvinnan han levt med under många år på grund av att han, under spritpåverkan, fått för sig att hon varit otrogen. Den artikeln fick mig att tänka tillbaka på några av alla de brottsoffer jag träffat under åren och där svartsjukan utsatt dem för hemska öden.
Ibland blandar man ihop svartsjuka med omtänksamhet. Tror att den andre personen älskar en så mycket, bryr sig så pass att han eller hon inte kan släppa tankarna på en, men det finns väldigt lite kärlek inblandad i den här sjukdomen.
Även om jag själv inte lever i någon relation så betyder det inte att det finns personer i min omgivning som jag älskar högt. Livet har dessvärre lärt mig att hur mycket man älskar en människa så kan de ryckas bort från en när man minst anar och därför ska man ta vara på ens nära och kära medan de finns i ens närhet.
Vi har bara varandra till låns, varför kan man då inte njuta av den andres närvaro istället för att försöka äga den man påstår sig älska?
Svartsjuka är en hemsk sjukdom för både smittbäraren och den som svartsjukan riktas mot. Varken man gjort något fel eller inte så känner man att allt man gör och allt man säger granskas i syfte att upptäcka en eventuell otrohet. Även om man aldrig varit i närheten av att vara otrogen så börjar man så småningom att anpassa sig så att ens partner inte ska kunna ha några grundlösa påståenden att kasta ur sig. Det hjälper sällan, kan jag väl tillägga för det finns alltid något att misstänka om det är vad man är ute efter.
Ett visst mått av svartsjuka bör det ändå finnas i ett förhållande finns det de som säger. Varför undrar jag? Svartsjuka är så långt ifrån kärlek man kan komma och hör inte hemma i något förhållande som bör byggas på tillit, kärlek och omtänksamhet.
Så många brottsoffer som jag mött under åren och som inte velat något annat än att älska och blir älskade av sin partner.
Så många besvikna brottsoffer jag mött under åren när de insett att de aldrig kommer att få det förhållande som de drömt om och som de vet skulle vara möjligt om deras partner bara inte var så svartsjuk.
Att älska någon betyder inte att man äger någon och hur rädda vi än är för att den andre en dag ska gå vidare, bort från oss, så ger det oss inte rätten att förstöra tiden vi har tillsammans. Dessutom är det förmodligen svartsjukan som får offret att en dag bryta upp och gå.
Svartsjuka lämnar även ärr efter sig, både hos ”smittbäraren” och den utsatte. Ärr som kan ta år att läka och som kan lämna djupa spår i ens känsloliv.
Tyvärr är det inte ovanligt att svartsjuka också lämnar fysiska ärr efter sig, men på något vis brukar de ändå vara mindre smärtsamma än de känslomässiga.
Det finns hjälp att få både för den svartsjuke och den som blir föremål för svartsjukan. Ta emot den hjälpen, som dessutom är kostnadsfri i de allra flesta fall inom kommunen. Känner du som utsatt att du vill ha stöd och någon att prata med så är du naturligtvis också välkommen till oss på Brottsofferjouren.
Vi äger inte varandra, vi har bara varandra till låns och varken det är kärlek eller vänskap det är frågan om så hör inte svartsjukan hemma i någon relation.
