Var och varannan dag läser man i tidningen om någon som blivit rånad. Om det är extra många personrån just nu eller om det bara faller sig så att tidningen kommit att ta upp de här fallen lite extra vet jag däremot inte.
Rån kan ju naturligtvis se olika ut beroende på hur gärningsmannen, eller gärningsmännen, går till väga. När man som läsare ser att någon rånats men inte utsatts för några fysiska skador så invaggas man in någon slags trygghet om att personen i alla fall inte blev skadad och materiella ting går ju alltid att ersätta. Så enkelt är det dessvärre inte. Det vet jag genom mitt arbete och det vet jag dessutom även genom personliga erfarenheter också nu.
När man blir rånad är det inte främst sin handväska, sin plånbok eller sin mobil man blir bestulen på. Det rånaren tar och som är så mycket värdefullare är ens trygghet. Den trygghet som man tror att man har när man rör sig ute när det ljust och dessutom där det vistas en massa folk.
Jag kom för några veckor sedan gående på Kungsgatan. Det var ljust ute, fint väder och lördagskväll vilket i sin tur innebar att det var en massa människor som satt på de olika uteserveringarna som kantar gatan. Själv hade jag varit ute med mina hundar och skulle bara gå en kort bit på Kungsgatan för att komma fram till gatorna som leder hem. Visserligen är jag ibland lite dum och obetänksam när jag väljer färdväg för våra promenader, för trots mitt arbete så tänker jag nog ibland att ”det händer inte mig”. Den här gången insåg jag med klar tydlighet att det faktiskt kan hända mig också. Knappt hade jag hunnit svänga av från Kungsgatan då tre killar kom mot mig och vad de ville rådde inte heller några tvivel om. Vad de däremot inte hade räknat med var mina hundar. Visserligen är de underbart kärvänliga taxar, men inte när matte blir hotad visade de.
Den här gången gick rånarna bet på något byte och förhoppningsvis blev de åtminstone en bråkdel så rädda som jag blev när de sprang från platsen. Jag hade tur för jag blev varken skadad eller bestulen, men rädd blev jag. Fruktansvärt rädd, trots att ingenting egentligen hann att hända.
Mari
