Vilket underbart jobb jag har. Jag vet att jag sagt det förut, men det är ändå värt att kommentera. Visst att det finns stunder när jag undrar hur jag ska hinna med allt som ligger i prydliga små högar över hela kontoret, men det är ändå bara en sida av arbetet. Allt har sin tid, heter det ju, och det administrativa har sin tid och möten med människor sin tid.
För människor möter jag, varje dag. För det mesta så tillför de här mötena något positivt för mig som människa och förhoppningsvis så kan jag tillföra något till de jag möter också. Alla möten handlar inte om problem heller, även om man lätt kan tro det. Många handlar om glädjen att hittat styrkan att gå vidare, att se de små ljusglimtarna i vardagen, om stora och små glädjeämnen. Det varierar lika mycket som alla de människor jag möter.
Förra veckan till exempel så mötte jag en skara underbart positiva människor som kom till månadsmötet pigga, glada och utvilade efter sommaren. Det var våra brottsofferstödjare. Dessa eldsjälar som trots fullspäckade scheman ändå tar sig tid att lyssna på en medmänniska. Stöttar och hjälper efter bästa förmåga, inte för att de måste utan för att de tror på att deras stöd kan göra skillnad för en annan människa. De kanske tappar orken ibland, men aldrig tron på att man kan göra skillnad för en medmänniska om man bara vågar bry sig, vågar fråga.
Vi är en brokig skara som träffas en gång i månaden. Mestadels kvinnor, men det finns en och annan man med också. Varierande åldrar är det också, allt från de yngsta som är tjugo år fyllda till den äldsta damen som är 76 år. Det som är så härligt med den här åldersskillnaden är att vi alltid har något att prata om, kanske tack vare den. De yngre tillför saker som de äldre inte har en aning om och tvärtom. Dessutom finns det också gånger då vi ser på saker ur olika perspektiv just på grund av att vi inte är i samma ålder. Vilka diskussioner vi kan få ibland och vilka insikter vi kan gå hem med.
Nu är det ju inte bara brottsofferstödjarna jag träffar, utan även brottsoffer, vittnen och anhöriga. Eller främst det. Även de här mötena berikar mig och det går inte en dag utan att jag lär mig något nytt, ibland om något allmänt och ibland om mig själv. Igår fick jag till exempel lära mig en hel del nytt om både fysisk och psykisk utveckling då en av de kvinnor jag träffat under en tid frågade om jag ville följa med henne på en föreläsning. Visst tycker jag att ämnet verkade intressant men jag vet att jag aldrig hade anmält mig själv, men nu fick jag tack vare henne lära mig en hel del nyttigt.
Idag när jag gick till jobbet var det dags för nästa glädjande möte då jag mötte en annan kvinna jag haft kontakt med under en längre tid. Hon var sprudlande glad för att hon fått ett jobb och äntligen vågade och kunde se framåt. ”Tack för att du peppat mig och trott på mig”, sa hon och gav mig en stor kram. Visst har jag peppat, tröstat, trott och allt annat hon behövt, men jobbet har hon allt fixat själv och jag var både stolt och glad när vi sa hej då.
Lite senare på förmiddagen ringde en man jag haft kontakt med under våren. Han ville bara berätta att han mådde bra och undrade om han kunde komma förbi någon dag med några hundben till hundarna som tack för att de hjälpt honom så mycket. Hundar är bra ”medmänniskor” de också och det är många som uppskattar deras närvaro när de kommer hit. Den här mannen uppskattade det så pass att han till och med ville ge dem en belöning. Visserligen får vi inte ta emot gåvor men jag tror inte att de kommer att bli uppsagda för att de får ett varsitt tuggben att gnaga på under arbetstid.
Summan av min arbetsdag så här långt är ändå att jag har ett fantastiskt jobb, men trots det så är det väl dags för mig att börja ta tag i de där prydliga små högarna som väntar på skrivborden runt omkring mig. Det är med andra ord hög tid för det administrativa arbetet, men det kommer förhoppningsvis gå så mycket enklare nu när jag har alla dessa roliga möten att tänka tillbaka på.
