Förra året saknades 17barn när skolan började i Linköping. I år saknades 39 barn. Hur det ser ut i Norrköping har jag inga siffror på däremot. När ska vi vakna upp och förstå att det finns barn som lever under helt andra livsvillkor? Att de behöver vårt stöd och vårt skydd.
Var är de saknade barnen då? Några kanske kommer tillbaka till skolan, men flera av dem är kvar i föräldrarnas hemländer där de i många fall blivit bortgifta mot sin vilja. Vi har en lagstiftning som ska skydda de här barnen och vi har ratificerat Barnkonventionen, men ändå så tycks man inte kunna skydda de här barnen från tvångsäktenskap. Många gånger gifts de bort med en betydligt äldre man, trots deras unga ålder förväntas de bli hans fru på alla plan och flickor jag pratat med berättar om hur de regelbundet blivit våldtagna för att mannen har rätt till deras kroppar i och med äktenskapet. Ibland har det gått så långt att släkten hållit flickan så mannen kunnat fullborda äktenskapet.
Varför gäller inte svensk lagstiftning de här flickorna? Varför har man inte fångat upp dem långt tidigare? Vad gör att de inte vågat anförtro sig till någon som kan hjälpa dem eller om de berättat, har de då fått hjälp? Förmodligen inte för då skulle de ha suttit i skolbänken då skolan började.
En del flickor jag pratat med beskriver hur de genom sin uppväxt känt att de inte är en del av samhället. De har tittat på hur andra flickor fått leka med vem de vill, oavsett kön, de har sett hur andra fått åka på läger, ha fritidsaktiviteter efter skolan, kunnat prata med vem de vill och en massa andra saker som de bara kan drömma om att göra. När föräldrarna sagt ifrån om att följa med på skolresan och skyllt på att flickan inte vill sova borta så har hon inte vågat protestera fastän hon velat skrika rakt ut att hon vill också med. Hon vill också ha vänner och en fritid. Hon vill inte vara under uppsikt hela skoldagen så hon inte gör något som kan dra skam över familjen för att sen behöva rusa hem för att ta hand om hem och familj så som det anstår en flicka i vissa kulturer.
I barnkonventionen står det att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Har de verkligen det när vi blundar för att en del barn begränsas i sitt livsutrymme på ett mycket hårt sätt.
Barnets bästa ska alltid komma i första rummet är en annan artikel i Barnkonventionen, men vem bestämmer egentligen vad som är bäst för ens barn? Jag som förälder eller samhällets lagar. Om ingen rättar mig när jag begränsar mitt barn eller diskriminerar mina döttrar för att de är just flickor, varför skulle jag ens fundera på att ändra min inställning om att flickor är flickor och de ska göra det som kulturen förväntar sig av dem?
Artikel sex i Barnkonventionen, som är en av de fyra grundprinciperna, beskriver också att barn har rätt att leva, överleva och utvecklas. Barn är man till man är 18 år och blir man då bortgift som barn så hämmas ens utveckling rejält, men det får bli ett annat blogginlägg eftersom det är för omfattande att gå in på här.
Vi har en lag som förbjuder tvångsäktenskap, men vi behöver så mycket mer än så. Bevisligen så räcker inte lagen till, utan det behövs både mer kraftfulla åtgärder, men även mer kunskap och bättre stöd att ge de ungdomar som utsätts för hedersförtryck. De bor i Sverige. Det Sverige som en gång slog sig för bröstet och berömde sig själva för sin jämställdhet. Vi är fortfarande jämställda, men det gäller inte alla våra invånare och det är dags att vi hjälper dem till att få ta makten över sina egna liv utan rädsla för repressalier.